1938
En gång när jag var hemma hos min farfar gick jag igenom lite gamla prylar i hans källare. Jag hittade gamla kläder, skrivböcker och fotografier. Längst ner i en av lådorna hittade jag en bunt med gamla brev. Alla saker jag hade hittat hade gjort mig så uppspelt att jag inte tänkte mig för att fråga min farfar om jag fick läsa breven. Jag tog upp en bunt brev och under hittade jag en hög med fotografier. Fotografierna föreställde två pojkar som lekte. Jag antog att det var min farfar och en barndomskompis. På en av bilderna var det bara en pojke som jag ganska snabbt insåg inte var min farfar. Det var en pojke med kort, svart hår och vit hy. Han såg ut att vara i åtta års ålder och stod lutad mot en tegelvägg med ett brett leende över ansiktet.
Efter att jag studerat klart fotografierna lade jag tillbaka dem i lådan. Jag tog åter igen upp bunten med de gamla breven jag hittat tidigare och öppnade det första brevet. Jag började läsa igenom brevet men var tvungen att stanna upp redan efter några rader. Jag kunde inte riktigt förstå vad det var jag hade läst, det var inte alls vad jag förväntat mig efter att jag tittat på de fina fotografierna. Brevet var adresserat till min farfar den fjärde april 1950, från en man vid namn Isak. Jag fortsatte att läsa vad Isak hade skrivit:
"Hej Tomas. Det var länge sedan sist. Du undrar kanske varför jag inte svarat på dina brev och du har säkert varit väldigt orolig för mig. Men jag lever, jag klarade mig.
Mardrömmen började med en helt vanlig dag. Hela familjen satt och åt frukost. Vi satt och småpratade som vi alltid brukade göra på vardagarna. Jag gick sedan till matbutiken där jag arbetade. Jag hade haft en helt vanlig arbetsdag. Jag och min arbetskamrat skulle stänga. Just när vi hade plockat i ordning och skulle gå hem kom det en tegelsten farandes in genom skyltfönstret. Jag sprang ut på gatan för att se vad som stod på och när jag kom ut möttes jag av glåpord och andra påhopp för att jag var jude. När jag tittade mig omkring såg jag att det längs hela gatan sprang människor runt och skrek. Flera butiker hade blivit vandaliserade och människor blev misshandlade. Det flög stenar och glasflaskor genom luften och människor hade börjat tända eld på saker, såsom bilar och butiker. Min vän kom utrusande bakom mig och när han såg det jag såg blev han lika förskräckt som jag och utbrast:
- Det där är ju bara judiska butiker! Vi måste härifrån innan de ger sig på oss också!
Vi sprang därifrån så fort vi kunde och på vägen hämtade jag upp min bror som arbetade i en butik längre ner på gatan. Han var redan på väg mot mitt håll och som tur var hittade jag honom snabbt. Jag, min bror och min vän fortsatte springa. Sedan vek jag och min bror av mot vårt håll och min vän åt sitt. Vi sprang hem där min mamma och min lillasyster befann sig. Vi låste alla dörrar och fönster, drog för gardinerna sedan samlade vi hela familjen i vardagsrummet, längst in i huset. Vi förklarade för vår mamma vad som hänt och att de attackerade alla judar.
De kommande veckorna gick varken jag eller min bror till jobbet. Vi vågade inte. Istället satt vi hemma och tog hand om familjen. Efter några veckor kändes det dock som att det hade börjat lugna ner sig och att saker och ting sakta började gå tillbaka till det vanliga. Men så en dag fick vi ett brev. Det stod att vi skulle packa kläder och det vi behövde för tre dagar och att vi skulle befinna oss på Berlins tågstation två dagar senare. Brevet var adresserat från regeringen i Tyskland och vi antog att vi inte hade något val. Vi visste inte vad som väntade oss men två dagar senare stod vi där på stationen. Vi var inte ensamma. Flera tusen andra människor stod där med packning och såg lika förvirrade ut som vi. Efter en stund rullade ett tåg in på stationen. Det var inga fina passagerarvagnar utan lastutrymmen. Män och kvinnor klädda i uniform stod och skrek i megafoner. De sa åt oss att tydligt märka våra väskor med namn och adress. De skulle färdas i en separat vagn och vi skulle få tillbaka dem när vi kom fram.
Vi blev sittande i vagnarna i flera timmar. Det var trångt, man kände sig som ett djur i en bur. Det enda ljus som nådde in var från gluggarna i taket. Jag försökte sova en stund men det var omöjligt i det oväsen som tåget gav ifrån sig. Då och då kände man hur tåget saktade in. Dörrarna öppnades och in trängdes fler människor.
Efter ytterligare några timmar stannade tåget. Inga fler människor trängdes in i de redan fulla vagnarna och vi förstod då att vi var framme. Uniformklädda män gick in i vagnarna och sa åt oss att stiga ur. Mina ben hade blivit så stela under resan efter att ha suttit inpressad mellan alla människor att det gjorde ont att kliva ur vagnen.
Utanför vagnarna skulle strax solen börja gå ner. Tusentals människor stod uppradade. Männen i uniformerna skrek i megafonerna att ställa oss i två grupper. Kvinnor och barn i den ena och män i den andra. Familjen splittrades. Jag kramade mamma hårt. Hon sa att det skulle bli okej, att vi snart skulle ses igen. Tårar rann ner längs hennes rödrosiga kinder. Jag kämpade för att tårarna inte skulle börja rinna på mig också. Jag kramade om min lillasyster. Sedan kom en av de många uniformmännen, tog tag i mamma och förde bort henne och lillasyster till alla de andra kvinnorna och barnen. Vår grupp blev ledda åt ett håll och den andra gruppen åt ett annat.
De kommande åren blev en mardröm. Platsen vi hade förts till den där dagen hette Auschwitz. Ett koncentrationsläger för judar där de lät människor arbeta sig till döds. Dog man inte i arbetet blev man istället gasad. Jag och min bror lyckades hålla ihop i över två år. Vi arbetade tjugo timmar om dygnet, grävde gravar och hjälpte till att bränna kroppar. Vi fick nästan aldrig något att äta, hade vi tur någon dag kunde vi få en liten bit bröd. Hoppet om att överleva och komma därifrån var det som gjorde att vi klarade de hårda dagarna.
Efter tiden i Auschwitz blev jag förflyttad från koncentrationsläger till koncentrationsläger. Jag fick arbeta som bla kypare i de finare delar av olika läger. Till varje nytt läger jag kom, frågade jag om min familj hade varit där. Ingen hade sett dem och de stod inte med på listorna över döda. Jag lät mitt hopp leva kvar i mig och jag tog mig igenom dagarna. Jag tog mig igenom denna mardröm. Jag skulle återförenas med min familj igen.
Det blev inte som jag hade trott, Tomas. Den dagen jag låg ihopklämd mellan alla de andra nakna, undernärda männen och väntade på gasning sparkades plötsligt dörren in. Vi visste alla att vår tid var kommen. Det var vår tid att möta döden. Samma död som sex miljoner andra judar mött. Vi låg där orörliga och väntade på att nazisterna skulle slita tag i oss och leda oss mot gaskamrarna. Det hände aldrig. Det var inte nazister som hade sparkat in dörren. Det var ryssar. Ryssar som tillsammans med andra länder besegrat Hitler och hans mäktiga Tyskland. Vi var fria. Mardrömmen jag levt i sju år var nu över. Vi var alla mycket undernärda och när vi klev ut ur barackerna ramlade vissa ihop av svält. Deras svaga muskler kunde inte bära dem.
Efter att jag tagit mig till en stad började jag leta efter livstecken från min familj. Jag reste genom hela Europa men de fanns ingenstans. Jag hittade dem aldrig. Jag antog att de var tre av alla krigets offer. Dagen på perrongen vid Auschwitz var sista dagen jag såg min mamma och min lillasyster. Dagen jag förflyttades från Auschwitz var sista dagen jag såg min bror. Alla mina vänner var förmodligen döda de också. Jag hade ingen kvar.
Jag har hört att familjer i Sverige tar väl hand om judar som är på flykt eller överlevt. När du läser det här sitter jag förmodligen på ett tåg på väg till dig, Tomas.
Väl mött, Isak. "
Jag satt som förstummad. Jag kände gråt och ilska inom mig. Vem var denne Isak? Hur känner han min farfar? Hur kom det sig att han bodde i Tyskland och min farfar i Sverige?
Längre hann jag inte tänka då jag hörde min farfars röst från övervåningen:
- Maten är klar nu Oscar! Blev kalasgod! Isak kommer och äter med oss idag också, honom har du ju inte träffat på ett tag nu.
Då slog det mig. Isak. Farfars vän som flyttade från Sverige till Tyskland då hans mamma fått ett bättre och mer välbetalt jobb där. Det var vad han berättat i alla fall. Nu visste jag att historien om Isaks förflutna var en helt annan.
Han som alltid firat jul med oss, varit med på alla mina födelsedagar och midsommarfiranden med vår familj. Han har varit som en extrafarfar för mig. Jag har aldrig tänkt på varför han aldrig är med sin egen familj. Nu har jag fått reda på anledningen. Den makalösa, skrämmande anledningen.
Ringklockan ringer. Jag springer upp för trappan och öppnar dörren. Där står Isak, lutad mot tegelväggen med ett brett leende över ansiktet. Det svarta håret ligger i tester ned för pannan, hans runda mage har blivit lite större sen sist.
Jag hoppar upp i Isaks famn och kramar om honom hårt. Aldrig har jag varit gladare över att se honom.
weeey souppgift.lol
har du skrivit den?:o
yes mam :)
jäklarns! den var skitbra!:)
Den är verkligen hur bra som helst Emma!
