When the drugs don't work no more you get high on life
grattis klara och fuck you kakan
Efter att inte haft en tanke på att det inte skulle finnas en stor, fet och mäktig buffé där ute, som bara väntades på att ätas upp av fulla och hungriga ungdomar förtärde jag endast ett digistivekex (observera ett aningen för gammalt utgångsdatum) och ett par blöta popcorn under den galna kvällen. Jag led av smärre hunger och uttorkning (då det inte var bra att dricka vattnet därifrån) när jag dagen efter började min vandring mot bussen. Grädde-på-moset-style att det självklart inte fanns någon skugga. Inte någonstans kunde jag se ett skuggparti där jag satt på ladsvägen och inväntade den redan sena bussen. Jag var redo att möta min död. Såg hur tidningarna publicerades där det stod om min död. Bussen kom.Jag såg den som utifrån ett moln. Väl framme i stan mer eller mindre snubblade jag in på fågelbokiosken och lyckades köpa mig en cola.Åh du underbara dryck. Jag tog mig hem och sedan deckade jag i soffan efter att ha tryckt i mig en hel del mat.
eh nej jag laddar inte upp fler för då kommer jag få ungefär hundra sms och offlinemeddelande på msn där det står "EMMA TA BORT BILDERNA FRÅN DIN BLOGG NUUUU!!!!!!:O" så för mina vänners och mindre vänners skull neej
Ytterligare ett inlägg som bidrar till den positiva energin
Nej.Det här håller inte längre. Efter att ha bestämt mig för att vara hemma från skolan med syftet att göra allt som jag ligger efter med sitter jag ändå här flera timmar senare med en hel hög med böcker som skriker att jag ska sätta igång och plugga in dem och arbeten som still är ogjorda. Mina catch-up-day-dagar som aldrig fungerar utan resulterar till ännu mera ångest,lärare som skäller på en,alltför mycket att oroa sig över och tankar som flyger runt i hundraåttio innanför pannbenet,KAN INTE NÅGON VÄNLIG MÄNNISKA BARA KOMMA OCH RÄDDA MIG?nej okej.Ska väl gå och ta tag i helveteshögarna med kläder,helvetesplugget,helvetesillamåendet, helvetesdagen och hade jag haft förmågan skulle jag ta tag i det svarta helvetesmoln som hänger över stan, redo att pissa på oss vilken hundradels sekund som helst.
update:
Molnet hörde mig.Det regnar.
Happy ending
Stockholm and opera
Göteborg 1
Hemkomna för ett par dagar sen. Har precis börjat smälta den här resan. Som vanligt när jag kommer hem från en fucking-kunglig-resa så drabbas jag av sk komma-hem-ångest. Den har dock börjat lagt sig nu.
Det spelar ingen roll vilka ord jag använder för att beskriva den här resan, min klass. Det går inte att förstå utifrån. Laddar istället upp några bilder.
1. utsikt från vårt rum
2. påväg mot kinaresturang
3. stek på stan
4. happy to be in göteborg jaaaaaaaaa!
5. Precis sprungit som galningar från att varit påväg till fest.Haha.Det var galenskap
6. Melanie och Michelle i solen i väntan på båttur
7. Väntan på tåget hem.
Look to the clock on the wall, it's hardly moving at all
Waaaah nu äre bara packning som gäller sen ska jag lägga mig tidigt så att jag somnar fort, så att det fortare blir imorgon. Dagarna som vi kämpat för så mycket är det vi har framför oss nu. Alla de miljoner ton bröd vi bakat och sålt i kyla och regn, konserter, luciaframträdande, musikal, hjärtepins, plastpåsar. ALLTSÅ NU DRAR VI!
Är hemma söndag eftermiddg, tjarrååååååååååååå:D
I've got flowers on my wall
såhär kan man ju också se ut.
Where it takes you 'bout an hour just to cross the road
Imorgon väntar en rolig dag. Övermorgon blir ännu roligare. GÖTEBOOOOOOORG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Saknar Emma.
kväll mörkt kallt
Waiting for something better
1938
En gång när jag var hemma hos min farfar gick jag igenom lite gamla prylar i hans källare. Jag hittade gamla kläder, skrivböcker och fotografier. Längst ner i en av lådorna hittade jag en bunt med gamla brev. Alla saker jag hade hittat hade gjort mig så uppspelt att jag inte tänkte mig för att fråga min farfar om jag fick läsa breven. Jag tog upp en bunt brev och under hittade jag en hög med fotografier. Fotografierna föreställde två pojkar som lekte. Jag antog att det var min farfar och en barndomskompis. På en av bilderna var det bara en pojke som jag ganska snabbt insåg inte var min farfar. Det var en pojke med kort, svart hår och vit hy. Han såg ut att vara i åtta års ålder och stod lutad mot en tegelvägg med ett brett leende över ansiktet.
Efter att jag studerat klart fotografierna lade jag tillbaka dem i lådan. Jag tog åter igen upp bunten med de gamla breven jag hittat tidigare och öppnade det första brevet. Jag började läsa igenom brevet men var tvungen att stanna upp redan efter några rader. Jag kunde inte riktigt förstå vad det var jag hade läst, det var inte alls vad jag förväntat mig efter att jag tittat på de fina fotografierna. Brevet var adresserat till min farfar den fjärde april 1950, från en man vid namn Isak. Jag fortsatte att läsa vad Isak hade skrivit:
"Hej Tomas. Det var länge sedan sist. Du undrar kanske varför jag inte svarat på dina brev och du har säkert varit väldigt orolig för mig. Men jag lever, jag klarade mig.
Mardrömmen började med en helt vanlig dag. Hela familjen satt och åt frukost. Vi satt och småpratade som vi alltid brukade göra på vardagarna. Jag gick sedan till matbutiken där jag arbetade. Jag hade haft en helt vanlig arbetsdag. Jag och min arbetskamrat skulle stänga. Just när vi hade plockat i ordning och skulle gå hem kom det en tegelsten farandes in genom skyltfönstret. Jag sprang ut på gatan för att se vad som stod på och när jag kom ut möttes jag av glåpord och andra påhopp för att jag var jude. När jag tittade mig omkring såg jag att det längs hela gatan sprang människor runt och skrek. Flera butiker hade blivit vandaliserade och människor blev misshandlade. Det flög stenar och glasflaskor genom luften och människor hade börjat tända eld på saker, såsom bilar och butiker. Min vän kom utrusande bakom mig och när han såg det jag såg blev han lika förskräckt som jag och utbrast:
- Det där är ju bara judiska butiker! Vi måste härifrån innan de ger sig på oss också!
Vi sprang därifrån så fort vi kunde och på vägen hämtade jag upp min bror som arbetade i en butik längre ner på gatan. Han var redan på väg mot mitt håll och som tur var hittade jag honom snabbt. Jag, min bror och min vän fortsatte springa. Sedan vek jag och min bror av mot vårt håll och min vän åt sitt. Vi sprang hem där min mamma och min lillasyster befann sig. Vi låste alla dörrar och fönster, drog för gardinerna sedan samlade vi hela familjen i vardagsrummet, längst in i huset. Vi förklarade för vår mamma vad som hänt och att de attackerade alla judar.
De kommande veckorna gick varken jag eller min bror till jobbet. Vi vågade inte. Istället satt vi hemma och tog hand om familjen. Efter några veckor kändes det dock som att det hade börjat lugna ner sig och att saker och ting sakta började gå tillbaka till det vanliga. Men så en dag fick vi ett brev. Det stod att vi skulle packa kläder och det vi behövde för tre dagar och att vi skulle befinna oss på Berlins tågstation två dagar senare. Brevet var adresserat från regeringen i Tyskland och vi antog att vi inte hade något val. Vi visste inte vad som väntade oss men två dagar senare stod vi där på stationen. Vi var inte ensamma. Flera tusen andra människor stod där med packning och såg lika förvirrade ut som vi. Efter en stund rullade ett tåg in på stationen. Det var inga fina passagerarvagnar utan lastutrymmen. Män och kvinnor klädda i uniform stod och skrek i megafoner. De sa åt oss att tydligt märka våra väskor med namn och adress. De skulle färdas i en separat vagn och vi skulle få tillbaka dem när vi kom fram.
Vi blev sittande i vagnarna i flera timmar. Det var trångt, man kände sig som ett djur i en bur. Det enda ljus som nådde in var från gluggarna i taket. Jag försökte sova en stund men det var omöjligt i det oväsen som tåget gav ifrån sig. Då och då kände man hur tåget saktade in. Dörrarna öppnades och in trängdes fler människor.
Efter ytterligare några timmar stannade tåget. Inga fler människor trängdes in i de redan fulla vagnarna och vi förstod då att vi var framme. Uniformklädda män gick in i vagnarna och sa åt oss att stiga ur. Mina ben hade blivit så stela under resan efter att ha suttit inpressad mellan alla människor att det gjorde ont att kliva ur vagnen.
Utanför vagnarna skulle strax solen börja gå ner. Tusentals människor stod uppradade. Männen i uniformerna skrek i megafonerna att ställa oss i två grupper. Kvinnor och barn i den ena och män i den andra. Familjen splittrades. Jag kramade mamma hårt. Hon sa att det skulle bli okej, att vi snart skulle ses igen. Tårar rann ner längs hennes rödrosiga kinder. Jag kämpade för att tårarna inte skulle börja rinna på mig också. Jag kramade om min lillasyster. Sedan kom en av de många uniformmännen, tog tag i mamma och förde bort henne och lillasyster till alla de andra kvinnorna och barnen. Vår grupp blev ledda åt ett håll och den andra gruppen åt ett annat.
De kommande åren blev en mardröm. Platsen vi hade förts till den där dagen hette Auschwitz. Ett koncentrationsläger för judar där de lät människor arbeta sig till döds. Dog man inte i arbetet blev man istället gasad. Jag och min bror lyckades hålla ihop i över två år. Vi arbetade tjugo timmar om dygnet, grävde gravar och hjälpte till att bränna kroppar. Vi fick nästan aldrig något att äta, hade vi tur någon dag kunde vi få en liten bit bröd. Hoppet om att överleva och komma därifrån var det som gjorde att vi klarade de hårda dagarna.
Efter tiden i Auschwitz blev jag förflyttad från koncentrationsläger till koncentrationsläger. Jag fick arbeta som bla kypare i de finare delar av olika läger. Till varje nytt läger jag kom, frågade jag om min familj hade varit där. Ingen hade sett dem och de stod inte med på listorna över döda. Jag lät mitt hopp leva kvar i mig och jag tog mig igenom dagarna. Jag tog mig igenom denna mardröm. Jag skulle återförenas med min familj igen.
Det blev inte som jag hade trott, Tomas. Den dagen jag låg ihopklämd mellan alla de andra nakna, undernärda männen och väntade på gasning sparkades plötsligt dörren in. Vi visste alla att vår tid var kommen. Det var vår tid att möta döden. Samma död som sex miljoner andra judar mött. Vi låg där orörliga och väntade på att nazisterna skulle slita tag i oss och leda oss mot gaskamrarna. Det hände aldrig. Det var inte nazister som hade sparkat in dörren. Det var ryssar. Ryssar som tillsammans med andra länder besegrat Hitler och hans mäktiga Tyskland. Vi var fria. Mardrömmen jag levt i sju år var nu över. Vi var alla mycket undernärda och när vi klev ut ur barackerna ramlade vissa ihop av svält. Deras svaga muskler kunde inte bära dem.
Efter att jag tagit mig till en stad började jag leta efter livstecken från min familj. Jag reste genom hela Europa men de fanns ingenstans. Jag hittade dem aldrig. Jag antog att de var tre av alla krigets offer. Dagen på perrongen vid Auschwitz var sista dagen jag såg min mamma och min lillasyster. Dagen jag förflyttades från Auschwitz var sista dagen jag såg min bror. Alla mina vänner var förmodligen döda de också. Jag hade ingen kvar.
Jag har hört att familjer i Sverige tar väl hand om judar som är på flykt eller överlevt. När du läser det här sitter jag förmodligen på ett tåg på väg till dig, Tomas.
Väl mött, Isak. "
Jag satt som förstummad. Jag kände gråt och ilska inom mig. Vem var denne Isak? Hur känner han min farfar? Hur kom det sig att han bodde i Tyskland och min farfar i Sverige?
Längre hann jag inte tänka då jag hörde min farfars röst från övervåningen:
- Maten är klar nu Oscar! Blev kalasgod! Isak kommer och äter med oss idag också, honom har du ju inte träffat på ett tag nu.
Då slog det mig. Isak. Farfars vän som flyttade från Sverige till Tyskland då hans mamma fått ett bättre och mer välbetalt jobb där. Det var vad han berättat i alla fall. Nu visste jag att historien om Isaks förflutna var en helt annan.
Han som alltid firat jul med oss, varit med på alla mina födelsedagar och midsommarfiranden med vår familj. Han har varit som en extrafarfar för mig. Jag har aldrig tänkt på varför han aldrig är med sin egen familj. Nu har jag fått reda på anledningen. Den makalösa, skrämmande anledningen.
Ringklockan ringer. Jag springer upp för trappan och öppnar dörren. Där står Isak, lutad mot tegelväggen med ett brett leende över ansiktet. Det svarta håret ligger i tester ned för pannan, hans runda mage har blivit lite större sen sist.
Jag hoppar upp i Isaks famn och kramar om honom hårt. Aldrig har jag varit gladare över att se honom.
weeey souppgift.lol
Mina
Fin helg. Bäst helg.
Partylördag
Solig lördag. Thildas fina lantliga hus. Grill. Musik. Prat. Solnedgång och cykeltur till Näve. Fest i Måns lilla stuga. Spenderade största delen av tiden med dom på bilderna. Vi ägde och allt ägde.
JÄ
Enter the circus på tha betonggala
A quiet word
thilda.är.vacker.
fredag - helg - sol!!!!!!!!!!!
Småångest över allt skolarbete som måste göras men blir genast på bättre humör när jag tänker på att det är mindre än en vecka kvar tills vi åker till Göteborg. Just precis vid den här tiden, om en vecka, sitter jag förmodligen högt upp i luften med mina kära vänner och skriker mig hes i någon rolig karusell. åååååååhhhhh ge mig torsdag!!! 9f9f9f9f9f9f9f<3
23:23
Jag vill hoppa in i bilden. Sätta mig där till höger, där solen sipprar fram mellan träden. Bara sitta där och titta.
Väldigt gammal bild som jag tog från bilen påväg mot Bergshammar.
My beautiful girl
Världens finaste och bästa Thilda.
She's going to leave us when high school ends
Idag förlorade jag min kladdkakeoskuld. Nu har jag bakat en kladdkaka. Tycker det var coolt att inte ha gjort det. Buhu :( Som pricken över i:et i detta dåliga träsk så har jag tappat bort mitt favoritarmband och sörjer allmänt över det. KOM FRAM!
Nu: Paralellklassens musikal
Radio ga ga
There's only us, there's only this
Nästan pinsamt att jag i ett inlägg här nere för drygt två veckor sen skrev att "allt går så bra och att inget kan göra att det går sämre nu". Som att någon där uppe hatade mina ord och släppte en bomb som träffade och sprängde mitt liv i bitar.
(jag har märkt att jag får fler och fler läsare så uppdatering ska ske oftare, mest för att jag tycker om er och era fina komplimanger)
Take me home
Vakna av sol i ögonen och alltför många olästa sms. Tre mackor senare är Linn hos mig. Det resulterade till en bra dag, såklart.
Får försöka ta reda på hur man fixar det
brother brother
en ganska så vanlig lunch
Will you stay with me
City and colour
I miss you and I want you
rubrik
slut på ord.hejdå.
döhblö
Valborg
Skrikande törst.Illamående.Hunger.Min enda önskan var i morse att få ligga där instängd i mitt rum och inte ha någon kontakt med omvärlden. Tog mig i kragen och gick upp, bredde en macka, stirrade in i väggen.Stirrade lite till och gick igenom kvällen bit för bit i huvudet av det jag kom ihåg.
Det var en fin kväll till en början. Grilla i kvällssolen med de bästa och dela sällskapet med randomsnubbar som bjöd på öl om vi sjöng en stark kampsång.Helt okej. Sedan började promillen värka samtidigt som solen var påväg ner och vi hade roligt.Jag skrattade som aldrig förr åt Thildas vurpor i de stora buskarna samtidigt som Emma stod och steppade, Lisa poserade och alla andra var galna. Vi rörde oss mot vallarna och stötte på fint folk, dock inte ens i närheten av så många som man borde stött på.Jag cirkulerade mest mellan främmande ansikten och då och då dök det upp ett lite mer bekant ansikte. Men det var inte ofta. Här börjar också minnesluckorna värka ganska mycket. Ensån Där sällskapade med mig hem någon gång under den tiden då diverse kroppsdelar börjar tappa känseln av kylan.Han är fin.
Nej, jag kan inte av min sammanfattning konstatera att valborg var bäst men bättre kvällar väntar nu när värmen också har kommit
hej
riktigt.wierd.
