based on a true story

Tiden går fort. Nyss sprang jag ute i den mörka septemberluften, hjärtekrossad med arga, salta tårar utsmetade i hela ansiktet. Kände ingen vidare livslust. Ville mest säga upp min existens.

Det känns som bara en vecka sen då solen fortfarande lyckades sippra sig fram och gassa över våra gamla hustak. Det känns som en vecka sen då jag satt förtrollad och tittade på beundransvärd musik och samma kväll slungades in i en värld ansikten, dans, musik och sprit. Det var den där kvällen du såg på mig. Sa något. Drog bort ett hårteste från mitt ansikte. Din blick var så annorlunda, såg sorgsen ut. Fast du var full. Jag var full. Och allt var så fint.

Och här är vi nu. Bland regn, glädje, tårar, skola och fylla mitt i sorgsna november. November som snart börjar lida mot sitt slut. Jag gillar när november tar slut. Då börjar allt mysigt och sagolikt ta plats. Då ska jag titta på världens finaste luciatåg, gråta över att jag inte är med i det, bli tröstad, äta en lussebulle och må bra igen. För stunden i alla fall. Sedan ta en och annan klunk av förbjuden underbar dryck. Må ännu bättre.