based on a true story

Det är hjärtskärande att cykla förbi ditt gröna fyravåningshus, att titta upp mot det hjärtröda vardagsrummet och veta att man kanske inte kommer sitta där igen. Sitta i ditt gröna kök om jularna och äta potatisgratängen som blivit kvar från julafton. Sitta i din säng hela natten och prata om precis allt. Allt. Du var min värld. Vi delade allt.

Vi delade världens finaste klass också. Allt är borta nu. Vem är jag? Finns inget svar. Fanns det förut. Då visste jag. Jag trivdes. Saker som kändes fel blev oviktigt när jag hade alla er runtom mig.

Tänker tillbaka nu och säger till mig att varför tog jag inte vara på tiden mer. Varför. Varför. Men det var ju precis det jag gjorde. Det var tiden som gick för snabbt bara. Och allt är över nu. Jag trivs inte i nuet. Det är när jag stannar upp och känner efter, det är då jag inser, inser allt som fattas. Och det är ni och det är det. Allt vi hade och allt vi gjorde.

Försöker tänka på annat. Funkar ibland. Funkat hittills. Men nu har det gått för långt och jag har insett och smält det faktum att det verkligen är borta. Allting. Och jag känner mig så maktlös som inte kan göra något. Så här får det inte vara. men det är så ändå. Och jag klarar det inte längre.

Jag går under.
Och jag hatar nuet och tre år framåt