based on a true story

Igår. Fredag. Full i ett radhus på Arnö.
Idag. Lördag. Känner alldeles för mycket

Idag orkade jag ingenting. Ville ingenting. Det var grått och fel. Och det här med att allting, minsta lilla småsak blir till ett stort svart moln som ska döda en. Förinta en. Som när ens lärare frågar om man har kört fast för att han till slut upptäcker att man är alldeles borta.

Flydde till toan och gick inte tillbaka förrän gråten och klumpen i halsen lagt sig.

På något sätt måste ändå den där lilla solen ha påverkat mig. Eller något annat i mitt undermedvetna. Något, något känns för stunden bättre. När jag inte tänker

Tvingar därför mig själv att inte lyssna på musik som får mig att tänka igen. Sitter alltså och lyssnar på bland annat akon, phil collins och little jackie. Jävla akon. Jävla phil collins. JÄVLA LITTLE JACKIE. Men det verkar fungera. Det var ju bra

Imorgon har vi tre timmar bild och de timmarna ska jag jaga runt i stan och sätta igång med en fotouppgift. Någonting att se fram emot i alla fall. Om det inte blir så att jag spenderar hela skoldagen med en provdag i esmk09. I sånt fall ser jag fram emot det också. Annars inget mer. Tomt. Förutom att kvällen med Silan var fin

Jag varnar för världens finaste hemsida. Har ni en gång tryckt er in där så är ni fast, bara så ni vet.

Klicka till höger på taggarna.
Klicka på en bild och man länkas till en fortsatt sida och där det är rena rama guldgruvan med bilder av samma stuk. Okej ingen fattar något. Men ni fattar när ni trycker. Så, nu var jag ju bra bussig. Ciao män

Igår var en knäpp dag. Fan va knäpp. Konstiga rutiner och ett sinnestillstånd som slutade i tårar så fort jag försökte tänka på annat.

Idag. Idag. Hm. Idag slutade vi halv tolv, as usual. Idag ska jag träffa världens finaste sc.
Idag ska jag plugga.



What




the




fuck.
Jag. Plugga. Vi är bortskämda på media. Det är vi. näjs

Det är hjärtskärande att cykla förbi ditt gröna fyravåningshus, att titta upp mot det hjärtröda vardagsrummet och veta att man kanske inte kommer sitta där igen. Sitta i ditt gröna kök om jularna och äta potatisgratängen som blivit kvar från julafton. Sitta i din säng hela natten och prata om precis allt. Allt. Du var min värld. Vi delade allt.

Vi delade världens finaste klass också. Allt är borta nu. Vem är jag? Finns inget svar. Fanns det förut. Då visste jag. Jag trivdes. Saker som kändes fel blev oviktigt när jag hade alla er runtom mig.

Tänker tillbaka nu och säger till mig att varför tog jag inte vara på tiden mer. Varför. Varför. Men det var ju precis det jag gjorde. Det var tiden som gick för snabbt bara. Och allt är över nu. Jag trivs inte i nuet. Det är när jag stannar upp och känner efter, det är då jag inser, inser allt som fattas. Och det är ni och det är det. Allt vi hade och allt vi gjorde.

Försöker tänka på annat. Funkar ibland. Funkat hittills. Men nu har det gått för långt och jag har insett och smält det faktum att det verkligen är borta. Allting. Och jag känner mig så maktlös som inte kan göra något. Så här får det inte vara. men det är så ändå. Och jag klarar det inte längre.

Jag går under.
Och jag hatar nuet och tre år framåt

Det är lördag. Jag tänker spendera den här underbara kvällen som vi fortfarande har framför oss med dem allra bästa och finaste. Och lite öl förstås

Taget med min lilla fjuttdigitalkamera

Fika och sånt. Kallt och sånt. Fredag. Feels good och kvällen är ännu oviss

Tiden går fort. Nyss sprang jag ute i den mörka septemberluften, hjärtekrossad med arga, salta tårar utsmetade i hela ansiktet. Kände ingen vidare livslust. Ville mest säga upp min existens.

Det känns som bara en vecka sen då solen fortfarande lyckades sippra sig fram och gassa över våra gamla hustak. Det känns som en vecka sen då jag satt förtrollad och tittade på beundransvärd musik och samma kväll slungades in i en värld ansikten, dans, musik och sprit. Det var den där kvällen du såg på mig. Sa något. Drog bort ett hårteste från mitt ansikte. Din blick var så annorlunda, såg sorgsen ut. Fast du var full. Jag var full. Och allt var så fint.

Och här är vi nu. Bland regn, glädje, tårar, skola och fylla mitt i sorgsna november. November som snart börjar lida mot sitt slut. Jag gillar när november tar slut. Då börjar allt mysigt och sagolikt ta plats. Då ska jag titta på världens finaste luciatåg, gråta över att jag inte är med i det, bli tröstad, äta en lussebulle och må bra igen. För stunden i alla fall. Sedan ta en och annan klunk av förbjuden underbar dryck. Må ännu bättre.

(Antingen ser man den översta bilden som en människa med fötter åt felvänt håll. Eller så ser man den som två olika människors fötter. Analyseringen är upp till var och en.hö)


Kollade igenom min blogg. Ha to the fucking ha. Säger ju ingenting. Totalt värdelös. Jag är värdelös. Ni kanske också är värdelösa, ni som läser den. Mysigt i sånt fall.

Att inte duga till speciellt mycket ibland kan vara ganska skönt. Ingen press liksom. Och det är ju skönt. Som på matten idag. Två rätt på provet. Jaha?

Han pratade om någon regel. Vadå för regel?

Jag: nej jag förstår inte den där regeln
HAMID<333: *rabblar upp regeln som tar tio minuter och börjar babbla vidare om ovesäntliga saker*
Jag: Jo jag förstår regeln nu men jag kan fortfarande inte räkna ut ekvationerna. Jag bara kan inte, kan.inte.
Hamid: Jo, doouu ken
Jag: Men jag har ju inte svarat på en enda som du kanske ser och JAG KAN INTE
Hamid: Jooouu ja vet ad douu kaen
Dampochskrattanfall
Jag: MEN JAG KAN JU INTE SÄGER JAG JUU
Hamid: jaae

jo men vi har världens bästa mattelärare som inte lärt oss något den här terminen. Som låtit oss jobba exakt nio tal i boken. Nio. Står där framme, pratar tyst om djur. stenåldern. Lite streck. Fast nu börjar det tamejfan gå för långt. Kanske är det han som är värdelös (JAAAAA), inte vi.

Fast vi alla är väl värdelösa emellanåt. Mer eller mindre.

Tidiga dagar och sena nätter. Om och om igen.
Vad är meningen med nuet? Inte ett skit men nuet är bra i alla fall.